Annons
Redovisning

Hur långt är ett lån?

Har sannolikheten för att ett lån förlängs någon betydelse för hur ett bolag ska klassificera posten som kort- eller lång skuld?
Text: Per Lindblom
Annons

Har sannolikheten för att ett lån förlängs någon betydelse för hur ett bolag ska klassificera posten som kort- eller lång skuld?

Ett av de viktigaste nyckeltalen som går att läsa ut ur en årsredovisning är likviditet. Beräkningsunderlaget för nyckeltalet påverkas vanligen av hur mycket av företagets skulder som klassificeras som kort- respektive långfristig skuld. Vidare skall läsaren av en årsredovisning få information om företaget har skulder som förfaller inom eller efter en femårsperiod. Även denna uppgift måste anses som viktig för att läsaren ska kunna bedöma företagets skuldsättning i förhållande till existerande och prognoserade kassaflöde.

Klassificering och tilläggsupplysningar i K2

För att kunna göra rätt klassificering av lånen samt lämna rätt tilläggsupplysningar behöver man studera vilka regler som finns för detta i årsredovisningslagen och i K2

I årsredovisningslagen kap 5 § 10 kan man läsa att företaget ska lämna uppgifter i årsredovisningen om lån som förfaller senare än ett år efter balansdagen, samt att uppgift ska lämnas om den del av lånen som förfaller till betalning senare än fem år efter balansdagen.

I K2 (BFNAR 2008:1 och BFNAR 2009:1) kan man läsa om motsvarande regel i kapitel 19 Tilläggsupplysningar.

I K2s kapitel 4 Uppställningsformer för Årsredovisningen kan man i tabellen 4.5 se att den långfristiga delen av ett lån är det belopp som förefaller till betalning senare än 12 månader från balansdagen.

I K2 punkt 17.5 anges att en skuld som förefaller inom ett år ska klassificeras som en kortfristig skuld med undantag för checkräkningskrediten. Checkräkningskrediten ska klassificeras som en lång skuld om krediten förlängts och det är ett rimligt antagande att krediten kommer att utnyttjas.

Srf konsulternas redovisningsgrupp har dessutom givet ut ett uttalande som hjälper oss i frågan. I SrfU 3 Klassificering av checkräkningskredit och factoringkredit enligt K2 konstateras att även om en factoringskuld är mycket lik en checkräkningskredit som förnyas årligen kan inte factoringskulden redovisas som lång skuld eftersom undantaget i K2 uttryckligen bara gäller checkräkningskrediten. Eftersom det inte finns någon särskild regel som behandlar hur factoringskulden ska klassificeras ska därför posten klassificeras utifrån de regler som finns i 17.5. I kombination med det i 17.5 finns ett klart uttryckt undantag för checkräkningskrediten innebär det att andra skulder ska klassificeras enligt huvudregeln och att regleringen avseende skuldens klassificering därmed är fullständig.

Vad skulle dessa regler i K2 i kombination med SrfU 3 få för innebörd i ett praktiskt exempel?

Låt oss anta att företaget i början av november 2012, inför ett stambyte tog ett banklån om 10 Mkr med en löptid om 5 år. Bolaget har enligt kreditvillkoren en skyldighet att amortera 10 kkr den sista i varje månad, vilket man också gjort.

Vi utgår från att företaget har kalenderår som räkenskapsår och resonerar hur klassificeringen av skulderna och tilläggsupplysningarna ska ha lämnats i boksluten per 2015-12-31 och per 2016-12-31 som ska upprättas enligt K2.

Vi kan konstatera att i och med att bolaget fullföljer sina åtagande om löpande amortering är företagets skuld till banken per 2015-12-31 9 630 kkr

Ursprungligt belopp 10 000 kkr
Amortering, 37 månader -370 kkr
Skuld per 15-12-31 9 630 kkr

 

Samt per 2016-12-31 uppgår skulden till 9 510 kkr

Ursprungligt belopp 10 000 kkr
Amortering, 49 månader -490 kkr
Skulder per 16-12-31 9 510 kkr

 

Erfarenhetsmässigt vet jag att många av de som upprättar årsredovisningar endast fokuserar på planerad amortering när de klassificerar skulder som lång- respektive kortfristiga. Men som framgår av de hänvisningar till relevanta passager i K2 utgår normgivaren från förfallodagen.

För att kunna göra en korrekt klassificering måste man ta del av kreditvillkoren och utröna när skulden faktiskt förfaller. I de allra flesta fall har banken en ensidig rätt att inte förlänga krediten när lånet förfaller, att banken sedan väljer att förlänga krediten efter förfallodagen är av underordnad betydelse.

Det framgår av normeringen men även av SrfU 3, att det endast finns ett fall när det är intressant att fundera över hur sannolikt det är att krediten förlängs efter förfallodagen när man ska klassificera en skuld som lång- eller kortfristig, och det rör checkräkningskrediten. Vidare är det fastslaget att undantaget för ”12-månadersregeln” endast gäller checkräkningskrediten och inte exempelvis en factoringsskuld. Orsaken till det är, som angivets ovan, att det finns en huvudregel i K2 och endast ett undantag, därmed är regelverket heltäckande för att avgöra klassificeringen av skulder.

Klassificering och Tilläggsupplysning i exemplet

Eftersom förfallodagen för lånet styr klassificeringen ska i bokslutet per 2015-12-31,120 kkr redovisas som kort skuld, vilket är lika med planerad amortering för 2016, samt 9 510 kkr ska redovisas som långfristig skuld. Det behövs inte någon tilläggsupplysning till posten.

I bokslutet per 2016-12-31 ska 9 510 kkr redovisas som kort skuld. Det behövs inte någon tilläggsupplysning till posten.

Ovanstående slutsats är möjligen något förvånande, men utifrån hur K2 är formulerat och med stöd av SrfU 3 kan man rimligen inte komma till någon annan slutsats.

Att det i 2015-12-31 års årsredovisning inte finns något krav på tilläggsupplysning avseende långfristiga skulder, beror på att det finns ingen del av skulden som förfaller till någon del senare än fem år efter balansdagen.

Blir det någon skillnad i K3?

I K3s kapitel 4 Balansräkning vid punkten 7 Kortfristig eller långfristig skuld står att ett företag ska redovisa en skuld som kortfristig när;

  • Företaget avser att reglera skulden under företagets normala verksamhetscykel.
  • Företaget primärt innehar skulden för handelsändamål.
  • Skulden förfaller inom tolv månader efter balansdagen.
  • Företaget inte har en ovillkorad rätt att senarelägga skuldens reglering i minst tolv månader efter balansdagen.

Om man provar vårt exempel mot dessa punkter kommer man fram till att det inte blir någon skillnad i K3 jämfört med K2.

Det som avgör klassificeringen är återigen det faktum när krediten civilrättsligt faktiskt förfaller. Att det saknar betydelse att krediten sannolikt förlängs tydliggörs genom att företaget inte har en ensidig rätt att senarelägga regleringen av krediten. Med andra ord, vill banken av något skäl, välgrundat eller ej, inte förlänga krediten så gör dom inte det – och företaget kan inte påverka det skeendet.

Ska det verkligen vara så här?

Utifrån ovanstående är det tämligen tydligt att det är den faktiska förfallodagen som avgör klassificeringen av kortfristiga- och långfristiga lån. Det är också tydligt att sannolikheten för att krediten förlängs saknar betydelse för klassificeringen, med undantag för checkräkningskrediten för ett företaget som upprättar årsredovisning enligt K2.

Om man betänker syftet med klassificeringen och tilläggsupplysningen är reglerna också rimligt utformade.

Syftet med reglerna är inte att slå fast att det finns ett långsiktigt finansieringsbehov i företaget. Det torde man med lätthet som läsare av årsredovisningen kunna skaffa sig en uppfattning om utifrån belåningsgrad och kassaflöde. Syftet är snarare att ge läsaren, som insett att det finns ett långsiktigt lånebehov, information om när företaget ska förnya sina krediter. Med andra ord ska läsaren ges chansen att bedöma om det finns risk för företaget vid en framtida tidpunkt inte har möjlighet att förnya sina krediter.

Nyckeltalet likviditet kan förändras

Eftersom fördelningen av korta- och långa skulder troligen förändras i många företag så förändras också beräkningsunderlaget för likviditet. Några kommer säkert att tycka att nyckeltalet likviditet blir missvisande utifrån att det troligen oftast är sannolikt att företagets långfristiga lån ska förlängas.

Man måste bära med sig att det står var och en fritt att i en årsredovisning presentera ett nyckeltal för likviditet som bygger på ansatsen att det mest sannolika är att lånen förlängs. Jag menar att detta praktiseras redan i dag när kassalikviditeten beräknas brutto, det vill säga när outnyttjad checkräkningskredit räknas med i nyckeltalet. Den beräkningsmodellen utgår från att checkräkningskrediten kommer att förlängas och hanteras i beräkningen som om skulden vore långfristig. Huvudsaken torde vara att det i årsredovisningen framgår hur nyckeltalet är beräknat. Med andra ord finns inget krav enligt lag och norm hur ett eventuellt nyckeltal över likviditet ska beräknas.

Däremot finns, som angivits ovan, tydliga regler i lag och norm hur man ska klassificera korta- och långfristiga lån.

Vad kan man göra?

För mig är det en självklarhet att man inom ramen för vår profession hjälper till att upprätta årsredovisningar enligt gällande lag och god sed. Att man skulle hantera klassificeringen av kort- och långfristig skuld utifrån något annat än den faktiska förfallodagen och planerade amorteringar förfaller mig främmande.

Det kommer få till följd att för företag som gjort på något annat sätt tidigare kommer få ett förändrat underlag för en sedvanlig beräkning av nyckeltalet likviditet. I sådana fall torde en rimlig åtgärd vara att justera jämförelsetalen för företaget så att en jämförelse över tid underlättas och eliminerar en eventuell förändring.

En ännu effektivare åtgärd är att man råder sina kunder, att före nästa bokslutsdatum se till att man får en bindande bekräftelse från kreditgivaren, att lånet kommer att förlängas i samband med nästa förfallotidpunkt.  I ett sådant fall har en ny händelse inträffat som har betydelse för klassificeringen av skulden. En bindande utfästelse från kreditgivaren är trots allt någon annat än sannolikhets beräkning.

För övrigt anser jag att Tage Danielssons monolog om sannolikhet är genial.

Aktuella artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons