På senare tid har det från flera håll framförts kritik att rättssäkerheten många gånger är eftersatt i skattemål. Se till exempel rapporten Jämnare spelplan från Rättvis skatteprocess och Företagarna. Den kritik som framförs kan vara svår att förstå och bedöma för folk i allmänhet, eftersom skattereglerna kan upplevas som komplicerade. Därför har jag med stort intresse tagit del av SVTs artikel Parkeringsvaktens bildbevis underkändes – Laszlo döms ändå att betala p-boten. I detta mål dömde Tingsrätten till parkeringsbolagets fördel trots att det fanns ett kontoutdrag som visade att summan som står på p-biljetten för det aktuella datumet hade betalats. Utöver denna bevisning, som knappast kan ifrågasättas, hade bilägaren tagit en bild på sin p-biljett tillsammans med en mobiltelefon som visade att biljetten fortfarande var giltig när boten utfärdades. Den bötfälldes fru och dotter hade också intygat att parkeringsavgiften var betald.

Mot all denna solida bevisning stod enbart parkeringsvaktens eget vittnesmål. Den bild som parkeringsvakten tagit underkändes nämligen på grund av dålig kvalitet. Tingsrätten beslutade trots det att fastställa böterna. Beslutet motiverades med att: ”en parkeringsvakts arbetsuppgifter är att kontrollera om parkering skett enligt gällande villkor och en parkeringsvakts erfarenhet och rutiner lämnar därför ett mycket begränsat utrymme för misstag.”

Domstolen bortsåg alltså från den i målet enda objektiva bevisningen, ett kontouttag på det aktuella beloppet och den aktuella tiden, och tog helt okritiskt fasta vid vittnesmålet från en av parterna i tvisten. Det är fullständigt obegripligt och närmast overkligt. Det är också tragikomiskt hur domstolen uttryckte att det fanns ett begränsat utrymme för misstag från parkeringsvakten, trots att hen inte lyckats med något så grundläggande som att kontrollera kvalitén på den bild som tagit på bilens vindruta? Hade parkeringsvakten klarat denna högst elementära arbetsuppgift hade det knappast blivit något mål.

Det som är särskilt intressant med detta mål är att det är en enkel fråga som alla kan förhålla sig till, i motsatts till ett skattemål som i vart fall vid en första anblick kan uppfattas som komplicerat. Målet är också intressant eftersom det knappast krävs några djupare juridiska kunskaper för att förstå problemet. Det räcker gott med ett allmänt rättsmedvetande för att förstå att Laszlo var helt rättslös, då den enda objektiva bevisningen ansågs underordnad det subjektiva vittnesmålet från en av parterna i tvisten. En part som dessutom uppenbarligen misslyckats med sin arbetsuppgift.

Samma problem i skattemål – till exempel Kammarrätten i Sundsvall 2019-02-01, mål nr 1624-18
Den fråga man måste ställa sig är hur det kan vara möjligt att en domstol kan ha en sådan tilltro till en enskild part i en tvist, att den helt bortser från all objektiv och oemotsäglig bevisning? Det är emellertid ett problem som enskilda regelmässigt tvingas hantera när de överklagar Skatteverkets beslut. Det spelar många gånger ingen roll vilken bevisning den enskilde framför eftersom domstolen, som i Laszlos fall, redan i förväg bestämt sig för vem som är skurken och vem som inte kan göra fel. Är den enskildes argumentering och bevisning besvärande kan domstolen helt enkelt välja att låtsas som att den inte existerar.

I rubricerat mål prövades om en enskild person hade rätt till avdrag för resor till och från arbetet. I målet var det klarlagt att det inte fanns någon möjlighet att åka kommunalt till arbetet. På grund av arbetstider och bosättningsort gick det också med det högre beviskravet visat/styrkt att fastställa att det var uteslutet att hen hade samåkt med någon annan. Den enskilde uppvisade vidare bevis att hen ägt en bil vars körsträcka gott och väl täckte de kilometer som avdrag begärdes för. Utöver att bevisningen var solid och stark var den inte heller någon gång under processen ifrågasatt.

Det måste mot bakgrund av den bevisning som den enskilde framfört anses uppenbart att personen faktiskt hade åkt den sträcka som avdrag begärdes för. Skatteverket menade dock att den enskilde kunde ha övernattat på arbetsorten. En enskild ska inte behöva visa en icke-händelse eller motbevisa motpartens antydningar eller spekulationer, eftersom det är en närmast omöjlig uppgift. Särskilt då domstolen, på samma sätt som i parkeringsmålet, i princip uppfattar vittnesmål av närstående som en lögn. Mot bakgrund av Skatteverkets spekulationer inhämtades ett intyg från arbetsgivaren som visade att det inte fanns någon möjlighet att övernatta på arbetsorten i arbetsgivarens regi.

På liknande sätt som i ovanstående parkeringsmål stod alltså Skatteverkets rena spekulationer mot den enskildes oemotsagda och starka bevisning. Förvaltningsrätten gick trots det på Skatteverkets linje och underkände avdraget. Rådmannen (den enda juridisk skolade som deltog i beslutet) hade dock avvikande mening. Efter en noggrann och utförlig redogörelse för samtliga omständigheter, för och emot, kom rådmannen fram till att övervägande skäl talade för att avdrag borde medges.

Beslutet överklagades och utsikterna för att få rätt bedömdes som goda. Beslutet i kammarrätten skulle ju trots allt ske med tre juridiskt skolade domare. Då måste väl ett beslut fattas utifrån den solida och oemotsagda bevisning som framförts och inte grunda sig på spekulationer som är omöjliga att motbevisa? Beslutet blev dock en besvikelse då även kammarrätten med en högst kortfattat motivering gick på Skatteverkets linje.

Frågan är då hur kammarrätten värderade den bevisningen som framförts av den enskilde och hur den påverkade beslutet? Svaret är att det är helt höljt i dunkel. Kammarrätten valde, till skillnad från rådmannen i förvaltningsrätten, nämligen att i sitt beslut helt utlämna den bevisning som talade för den enskildes sak. Domstolen valde dessutom att utelämna den motargumentation som den enskilde framfört mot Skatteverkets antydningar och spekulationer. Det gällde bland annat en dom från Högsta förvaltningsrätten där motsvarande fråga hade prövats.

Det måste anses uppenbart varför kammarrätten valde att blunda för den bevisning som så starkt talade för enskilde. Domstolen hade som i Laszlos fall redan från början bestämt vem som var skurken och vem som inte kunde göra fel (eller hade ”mycket begränsat utrymme för misstag)”. Den bevisning som talade för den enskilde utelämnades därför. Domstolen svingade sin trollstav (eller vågskål) och hokus pokus så var den enskildes bevisning borttrollad. Det var uppenbarligen viktigare att Skatteverket, som inte kan göra fel, fick rätt än att det blev rätt i sak.

En domstol är i princip fri att värdera bevisningen som den vill. Och så måste det givetvis vara. Men när domstolen agerar utan heder och integritet måste det ändå få konsekvenser. Domstolsbeslut som fattas utan respekt för den enskildes rätt till en opartisk och rättssäker prövning måste därför som i Laszlos fall föras fram i ljuset. Tyvärr verkar dock skattemål inte ha samma allmänintresse som till exempel parkeringsmål.

Kanske är det också dags att fler ställer sig frågan vad som är utmärkande för en rättssäker stat. Hur ser till exempel våra folkvalda på att domstolen förfördelar en part i en tvist genom att helt bortse från all objektiv bevisning eller att den inte öppet redovisar hur bevisningen har värderats? Eller ska vi uppfatta det som att rättssäkerheten inte är så viktigt i mål mot staten, eller i mål med mindre belopp eller lägre straffvärde? Men i så fall ska vi nog vara försiktiga att kritisera andra länder för bristande rättssäkerhet.