Bakgrund

Att arbeta som företagare – vare sig det sker i en enskild näringsverksamhet eller genom till exempel ett aktiebolag – innebär att ta på sig ett stort ansvar för att bokföringen sköts och att skatter blir korrekt redovisade. I en enskild näringsverksamhet ansvarar näringsidkaren personligen, i ett aktiebolag styrelse och vd. Att göra rätt är dock inte helt enkelt, då det rör sig om ett komplext regelverk som kan vara svårnavigerat även för en erfaren specialist. Reglerna är också i stor utsträckning straffsanktionerade, vilket innebär att den som gör fel riskerar inte bara sanktionsavgifter utan även böter eller i värsta fall fängelse. Många – för att inte säga majoriteten – företagare väljer därför att anlita redovisnings- och skattekonsulter för att få hjälp att fullgöra sina skyldigheter. Utan att ha gjort någon empirisk undersökning vågar jag påstå att de flesta känner att de genom att anlita en redovisningskonsult och överlämna materialet till denne har ”gjort sitt” och inte behöver oroa sig mer för att bokföringen och skattedeklarationerna inte ska bli korrekta. Redovisningskonsulten är ju trots allt expert och man måste väl kunna lita på att denne gör sitt jobb? I de flesta fall är detta också fallet. Ibland blir det dock fel, oavsett om det beror på sjukdom, misstag eller rent slarv från redovisningskonsultens sida.

I värsta fall kan sådana fel resultera i en obehaglig överraskning i form av en kallelse till förhör hos Ekobrottsmyndigheten eller till och med att en åklagare väljer att väcka åtal. Företagaren invänder att hen anlitat en redovisningskonsult för att sköta bokföringen. Hen kan själv inget om bokföring utan har förlitat sig på konsulten, vad mer hade hen kunnat göra? Inställningen i domstolarna har hittills varit att en sådan ursäkt inte befriar från ansvar. Företagaren har ett ansvar enligt lag för att bokföringen blir korrekt och detta ansvar kan inte delegeras bort. Anlitar företagaren någon för att sköta bokföringen ansvarar hen för att övervaka denne. Sköter personen inte sitt jobb blir företagaren fortfarande ansvarig.

I ett par nytillkomna rättsfall finns det dock tecken på att domstolarna börjat nyansera denna inställning. Det rör sig dels om ett avgörande från Högsta domstolen från den 29 oktober 2018 (”Hästtransporten”) dels ett avgörande från Göta hovrätt den 27 november 2018 (”Den inkompetente redovisningskonsulten”).

Hästtransporten

En kvinna, född 1940, som ägde en jordbruksfastighet åtalades vid tingsrätten för skattebrott alternativt vårdslös skatteuppgift. Åklagaren yrkade också att kvinnans enskilda firma skulle betala så kallad företagsbot med 200 000 kronor. Anledningen till åtalet var att kvinnan under 2014 i sin inkomst- och mervärdesskattedeklaration dragit av en kostnad för en hästtransport. Hästtransporten skulle dock inte användas mer än marginellt i verksamheten, utan var avsedd för kvinnans dotter, vars barn tävlade i hästsport. Kvinnan hade anlitat en redovisningsbyrå för att hjälpa henne upprätta deklarationer och hade i samband med köpet även rådgjort med en banktjänsteman. Hon uppgav i tingsrätten att hon hade dåliga kunskaper om skattelagstiftningen och att hon därför hade anlitat en konsult för att hjälpa till med deklarationerna och litat på att allt skulle bli korrekt.

Tingsrätten friade kvinnan. Det stod i och för sig klart att deklarationen var felaktig eftersom köpet av hästtransporten saknat samband med verksamheten. Tingsrätten litade dock på kvinnans uppgift om att hon hade dålig kunskap om skattelagstiftningen och ansåg därför att hon saknade uppsåt till att uppgifterna hon lämnat i deklarationerna var felaktiga. I och med att hon rådgjort med en banktjänsteman och anlitat en konsult för att upprätta deklarationen ansågs hon ha gjort vad som skäligen kan krävas av en enskild näringsidkare och ansågs därför inte heller ha varit grovt vårdslös.

Åklagaren överklagade domen. Hovrätten gjorde motsatt bedömning än tingsrätten och dömde kvinnan för skattebrott till villkorlig dom samt påförde henne företagsbot med 200 000 kronor. Hovrätten menade att kvinnan måste ha insett att det fanns en risk att hon lämnade en oriktig uppgift när hon i deklarationerna för sin enskilda firma tog upp hästtransporten som var avsedd för hennes dotter. Då hon inte vidtagit några närmare åtgärder för att kontrollera att det varit korrekt att lämna uppgifterna i deklarationerna, ansågs hon ha handlat med så kallat likgiltighetsuppsåt.

Kvinnan överklagade domen till Högsta domstolen (HD). HD inledde med att konstatera att kvinnans kunskaper om bokföring och skatterätt var mycket begränsade och att hon utgått från att den rådgivning hon fick från banktjänstemannen och redovisningskonsulten var korrekt. HD godtog kvinnans uppgifter om att hon inte insett att uppgifterna kunde vara oriktiga och friade henne därför från skattebrott. Vad gäller åtalet för vårdslös skatteuppgift menade HD att kvinnan varit oaktsam som inte satt sig in i de relevanta skattereglerna. Hon hade dock anlitat en redovisningskonsult för att få hjälp med deklarationerna och de oriktiga uppgifter hon lämnat hade föranletts av ett missförstånd från hennes sida. Hon ansågs därför inte ha varit grovt oaktsam och friades därför även från åtalet för vårdslös skatteuppgift. HD undanröjde även företagsboten.

Den inkompetente redovisningskonsulten

En man som var ensam ställföreträdare för ett aktiebolag och tillika ensam aktieägare åtalades i tingsrätten för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll efter att det framkommit att inte samtliga intäkter från kortterminaler hade redovisats i verksamheten. De redovisningskonsulter mannen anlitat konstaterades av tingsrätten sakna tillräckliga kunskaper i redovisning och hade även gett mannen felaktiga instruktioner. Tingsrätten ansåg trots detta att mannen varit införstådd med att samtliga betalningar via kortterminalerna måste bokföras och att han genom att inte överlämna samtliga underlag från korterminalerna haft som avsikt att dessa inte skulle bokföras. Han dömdes därför för båda brotten till fyra månaders fängelse.

Mannen överklagade till Göta hovrätt. Hovrätten – som konstaterade att redovisningskonsulternas kunskaper på området var ”minst sagt bristfälliga” – menade att det faktum att mannen överlämnat det praktiska bokföringsarbetet åt en redovisningsbyrå inte befriade honom från sin skyldighet att se till att bokföringen fullgjordes i enlighet med lag och att han hade en skyldighet att övervaka att arbetet sköttes. Mannen saknade dock helt kunskaper i bokföring och hade begränsade möjligheter att tillgodogöra sig materialet. Han hade också hela tiden överlämnat underlag till redovisningsbyrån i enlighet med deras instruktioner och han hade hela tiden betalat redovisningsbyrån. Hovrätten menade att mannen därför inte hade haft skäl att misstänka att bokföringsskyldigheten inte fullgjordes på ett riktigt sätt och att han därför vare sig haft uppsåt eller varit oaktsam. Han friades därför från båda brotten.

Slutsatser

Rättsfallen är intressanta eftersom det ger uttryck för ett avsteg från den stränga praxis som tidigare tillämpats. Kan företagaren visa att han eller hon inte förstått regelverket och därför anlitat någon för att få hjälp och förlitat sig på den personen, finns det en chans att undgå åtminstone straffrättsligt ansvar. De belyser också det ansvarar som professionella rådgivare har att hålla sig uppdaterade inom de områden de verkar och de allvarliga konsekvenser det kan få för deras klienter för det fall att de inte gör det. En fråga som dock inte prövades i de aktuella rättsfallen men som kan bli intressant i förlängningen, är om och i vilken utsträckning den anlitade konsulten ”övertar” det straffrättsliga ansvaret när huvudmannen går fri på grund av att denne förlitat sig på konsulten.

Text: Tobias Gårderyd, Jur.kand. Advokatfirman Fylgia