Reglerna, som nu åter igen är föremål för utredning, har ett tydligt syfte. Har ett företag betalningsproblem ska staten inte missgynnas i förhållande till andra borgenärer genom att företaget väljer att prioritera och betala andra skulder än skatteskulder. Ett sådant syfte måste ses som fullt rimligt. Men lagen ger staten en möjlighet att gå betydligt längre än så. Lagen ger staten möjlighet att driva in sina fordringar av den enskilde företagaren även om andra borgenärer inte har gynnats på statens bekostnad. Lagen nöjer sig alltså inte med att tillgångarna vid en konkurs ska fördelas rättvist mellan borgenärerna. Den ser till att statens fordringar får en särställning.

Varför är lagen orättfärdig?

Vad är det då som gör lagen orättfärdig? Vi kan anta att ett fåmansaktiebolag inte har medel att betala skatt och sociala avgifter på 300 000 kronor. Har företaget inte vidtagit åtgärder för en avveckling av företaget innan dessa 300 000 kronor förfallit till betalning kan företagsledaren bli personligt ansvarig för beloppet. Lagen ger inget utrymme att försöka lösa betalningsproblemet. Företagsledaren har kanske drivit företaget under många år och vill därför inte över en natt fatta ett beslut att lägga ner företaget, utan att först göra ett försök att rädda det. Då det saknas likvida medel finansieras den fortsatta driften dels genom att företagaren arbetar utan att ta ut någon lön, dels med privata tillskott.

Efter fyra veckor inser företagsledaren att det inte värt att fortsätta arbeta tio timmar om dagen utan att kunna ta ut en anständig lön. Det saknas kanske också ytterligare privata medel att skjuta till. Företaget försätts därför i konkurs. Som lagen har tillämpats i underrätterna kommer företagsledaren att anses ha agerat grovt oaktsamt eftersom företaget inte avvecklats innan skatterna förföll till betalning. Företagsledaren kommer därmed att bli personligt ansvarig för hela den obetalda skatten på 300 000 kronor. Det personliga ansvaret har ansetts bli gällande även om inga av företagets oprioriterade skulder har betalats efter att skatten förfallit till betalning. Det vill säga personligt ansvar inträder även om staten inte har missgynnats i förhållande till andra borgenärer.

Lagen innebär därför att staten kommer i en betydligt bättre situation om företagaren försöker rädda företaget i stället för att avveckla det innan skatterna förfaller till betalning. Dels genom att staten inte behöver konkurrera med andra borgenärer för att få betalt, dels genom att hela fordran kan krävas in av företagsledaren som till skillnad mot aktiebolaget inte är skyddad av ett begränsat ansvar. Det är inget annat än en gräddfil och den är svår att rättfärdiga. Särskilt då staten alltid är den ekonomiskt starkaste av samtliga borgenärer.

Vem är det egentligen som tar en verklig risk?

Lagen om företrädaransvar har också motiverats med att ett företag inte ska kunna drivas med statens medel som riskkapital. Det är närmast självklart att enskilda företagare inte ska kunna gynna sig själva eller tillförskaffa sig otillbörliga konkurrensfördelar genom att inte betala företagets skatter. Men är det verkligen så?

Innan denna fråga besvaras måste vi först utreda vem det egentligen är som tar den största ekonomiska risken. Är det staten eller någon annan? Väljer företagaren att försöka rädda företaget genom att fortsätta verksamheten sker det nästan alltid med egna kapitaltillskott eller genom att arbete utförs utan anständig lön. Staten riskerar visserligen att inte få inkomster i form skatter och avgifter, men den har å andra sidan inga utgifter kopplade till inkomsten. Statens risk måste också jämföras med andra borgenärer som i regel har stora utgifter som måste betalas även om inkomsten faller bort. Staten sitter alltså, i förhållande till andra borgenärer, i en högst fördelaktig situation. En sits som sannolikt vem som helst gladligen skulle sätta sig i.  Mot denna bakgrund framstår det som magstark att motivera företrädaransvaret med att staten inte kan välja sina gäldenärer.

När det gäller frågan om det finns företag som medvetet inte betalar sina skatter och avgifter med syfte att gynna företrädarna ekonomiskt så förkommer det självklart. Problemet är dock att i dessa företag finns det i princip alltid så kallade målvakter som skyddar de riktiga företrädarna. Det innebär att lagen i princip är verkningslös mot rent kriminellt förfarande. Det vill säga lagen träffar endast seriösa företagare som av okunskap eller emotionella skäl inte avslutarv sitt företag utan en kamp. En kamp som kan driva dem från hus och hem.

Srf konsulternas remissvar på nytt lagförslag

I en utredning föreslås det att reglerna om företrädaransvar ändras (SOU 2020:60). Det föreslås bland annat att det införs en rådsrumsregel som ger företaget ett rådrum på två månader att försöka rädda företaget.

Srf konsulterna har i remissvar 2021-03-26 ställs sig bakom detta förslag. Däremot kritiseras flera andra delar i lagförslaget. En viktig fråga i utredningens förslag är vilka omständigheter som bör anges i lagtexten som särskilt viktiga att beakta vid en prövning om företrädaren agerat grovt ovaksamt, vilket är en förutsättning för att kunna påföra företrädaransvar.

Enligt utredningens förslag bör det bland annat beaktas om företrädaren insett eller borde ha insett att den juridiska personen inte skulle kunna fullgöra sin betalningsskyldighet. Vad en företrädare borde ha insett är av naturliga skäl omöjligt att avgöra med rimlig rättssäker. Risken är därför överhängande att domstolen, med den föreslagna lagtexten, kommer att påföra företrädaransvar med motiveringen att företrädaren borde ha insett att företaget inte skulle kunna betala sina skulder. Grunderna för denna bedömning kommer däremot knappast att lämnas, eftersom det kräver att domstolen öppet fastställer att företrädaren var oförmögen att fatta ekonomiskt rationella beslut?

Vad som i stället faktisk bör beaktas, om det föreligger grov oaktsamhet, är först och främst om staten faktiskt missgynnats som borgenär. Har staten inte missgynnats i förhållande till övriga borgenärer vore det närmast bedrägligt att påföra företrädaransvar. Vidare bör det beaktas hur den fortsatta verksamheten har bedrivits och finansierats samt vilka åtgärder som vidtagits för att företaget ska överleva på sikt. Det är omständigheter som tydligt visar om företrädaren agerat för att försöka rädda företaget eller gynna sig själv. Det är också omständigheter som är lätta att visa och kontrollera, vilket ökar möjligheten till en rättssäker prövning.

För skatter och avgifter som fastställs genom ett omprövningsbeslut finns det i princip ingen möjlighet att undgå personligt betalningsansvar, eftersom det förutsätter att verksamheten skulle ha avlutats redan innan skatterna och avgifterna ursprungligen förföll till betalning. Srf konsulterna har därför framfört stark kritik mot att samma regler även fortsättningsvis ska gälla för skatt och avgifter som beslutats genom omprövning. Kritiken grundar sig på att det kan vara mycket svårt att tolka skattelagstiftningen och en feltolkning av en regel kan få helt förödande och oproportionerliga ekonomiska konsekvenser för den enskilde.

Mot bakgrund av den risk som det alltid innebär att driva företag bör endast medvetet skatteundandragande omfattas av företrädaransvar. Alternativt bör rådrumsperioden på två månader börja löpa från det skatterna och avgifterna beslutats enligt omprövningsbeslutet.

Som deltagare i utredningen som rättslig expert för Srf konsulternas räkning i utredningen är det extra spännande att följa lagstiftningsprocessen. Om det kommer en proposition, och vad den i så fall innehåller, kommer också att avslöja vilka som faktiskt värnar om och vill utveckla småföretagandet och vilka som endast uttrycker det för att framstå i god dager. Nu är det alltså upp till bevis.

Läs Srf konsulternas remissvar om Det skatterättsliga företrädaransvaret – en översyn på vår webbplats srfkonsult.se.