Gunhild Carling är uppvuxen i en musikerfamilj, att hon skulle bli artist på heltid och ha det som sitt yrke är således inte speciellt konstigt. Jag får tag på Gunhild när hon sitter i turnébussen, på väg mot kvällens spelning. På min fråga om hon alltid jobbat med musik, svarar hon:

– Jag har alltid hållit på med det men jag kallar det inte jobb. Jag reser, uppträder, komponerar nytt material och syr scenkläder så det blir väl mer som en livsstil. En fantastiskt rolig livsstil måste jag tillägga.

Har du någonsin funderat på ett annat jobb? (jag dristar mig till att ändå kalla det för jobb)
– Som riktigt liten ville jag väl, som alla andra, jobba i affär eller bli frisör. Annars har jag inte det.

Du kallas för multiinstrumentalist, är du ovanligt musikaliskt begåvad?
– Alltså, jag spelar en massa olika instrument men mest trombon. De flesta tycker att jag är väldigt mångsidig, men min grej är egentligen att jag är rätt begränsad. Jag spelar bara swing och jazz och det är mycket vintage på scen. Jag skulle hellre säga att den begränsningen är min stora styrka. Publiken tror ofta att jag kan spela precis allt men sanningen är någonstans mittemellan, mångsidig men begränsad.

Scenpersonlighet

Det märks att Gunhild älskar det hon håller på med, det riktigt sprudlar om henne när hon berättar om scenframträdanden och konserter.

– I den här ensemblen jag jobbar med just nu är det mycket varieté på scen, berättar hon. Varvat med musik är det en hel del jonglering och balansakter. Bland annat står vi, åtta personer, i en pyramid med mig högst upp, spelandes trumpet. Jag har alltid varit en fegis och rädd för höga höjder men jag bestämde mig helt enkelt för att våga. Det visade sig att det funkade, nu längtar jag till pyramiden varje dag.

Det här med tre trumpeter, hur gör man egentligen när man spelar på dem samtidigt?
– Det är svårt att förklara, jag måste erkänna att jag fått oförtjänt mycket kredit för det, det är egentligen ganska lätt. Jag provade och det visade sig att det gick. Så är det med det mesta inom varieté, man måste tro på det man gör och gilla det. Om man älskar det man gör och går in för det så kan man det mesta.

Finns det något instrument du helst inte vill spela?
– Jag gillar alla instrument men har ovanligt svårt att spela klarinett och saxofon. Jag får inte fram någon vacker ton, ja ibland ingen ton alls.

Prisad

Gunhild Carling har fått det svenska Anita O´Day*-priset som delas ut årligen till svenska jazzsångerskor sedan 2007.

– Jag var och spelade i Västerås, på Jazzens museum, när jag helt oväntat fick Anita O´Day-priset. Jag var den tredje att få priset, något jag känner mig mycket hedrad av, berättar Gunhild. Dessutom har jag fått ett Louis Armstrong-stipendium och det är något av det finaste man kan få som jazzmusiker.

– Just ja, jag har ju något annat jag är väldigt glad över också, säger Gunhild plötsligt. Jag är hedersmedborgare i Eslöv. Det är bara två personer som är det, jag och komikern Johan Glans. Och ibland skryter jag lite om när jag spelade för Bill Clinton.

^{Gunhild Carling Foto: Johan Blome}

Intensiv livsstil

För Gunhild Carling blir det många resdagar om året och ett intensivt turnerande. Under sommaren, från maj till augusti, är det spelningar i stort sett varje dag. November och december är ofta bokade för julturnéer, i januari är det storbandsjazz i konserthus och under april är det festivalspelningar. Till det kommer andra bokningar, som till exempel vid SRFs kongress-middag nu i oktober.

– Vi brukar vara lediga under mars, berättar Gunhild. Det blir vår semestermånad.

Vad är det svåraste med att vara musiker/artist på heltid?
Först kommer Gunhild inte på något som är svårt, hon frågar en kollega i turnébussen. Hon pratar hela tiden beskrivande så jag kan riktigt se hur pannorna läggs i djupa veck.

– Jo, säger hon efter en stund. Det är nog som för de flesta andra, att få tiden att räcka till. Min man som är ingenjör säger ofta ”Varför har dygnet bara 24 timmar, jag har så många intressen jag aldrig hinner med”. Så är det för oss artister också. Sen är det förstås det här med dåliga vanor. Man äter frukost på Statoil, lunch på McDonalds, middag på Preem. Kvällsmat någon gång vid elvatiden om man har en sen spelning. Nattamat på OKQ8 klockan tre. Efter spelningen serveras det dessutom ofta pytt med kall öl. Jag dricker inte själv speciellt ofta men för många kan det bli både två och tre öl. Vårt yrkesliv går ju ut på att man alltid är med kompisar och har kul, man ska vara trevlig och inte banga ur. Det gäller att hålla sig fysiskt i gång för att klara av det.

Vad är då det bästa med ett liv som artist?
– Det är absolut att få röra sig i musikens värld. Musik är den starkaste kraften av alla, livet ger sig självt när man går upp i något. Jag har förmånen att få se många vackra platser. Dessutom träffade jag min man tack vare musiken.

Du turnerar ofta med din familj, The Carling Family. Sliter ni inte på varandra?
– Nej, det fungerar alldeles utmärkt. Vi spelar ihop men vi bor ju inte ihop. Jag skulle tro att det är hemligheten, att vi faktiskt bor rätt långt ifrån varandra. Mina barn, som ofta är med på turnéer under sommaren får möjlighet att leka med sina kusiner. Vi trivs som vilka kollegor som helst.

Finns det någon utmaning som väntar, vad skulle du vilja göra?
– Jag skulle vilja sätta upp min show på nya platser. Sen vill jag att svenskt TV ska fatta att de borde sända minst en timme med Carlings storband. Det tror jag skulle skapa en tittarstorm eftersom det skulle bli så bra, men det tror inte TV. Än. Min utmaning blir väl att få dem att inse det, säger Gunhild avslutningsvis och skrattar gott.

*Anita O´Day var en amerikans jazzsångerska som hade sin storhetstid på 1940- och 1950-talen.