Att driva en process mot Skatteverket i dessa fall kan dessutom upplevas som helt utsiktslöst. Till exempel har kammarrätten i Stockholm i ett mål 2019-02-07 inte godtagit en nedskrivning trots att kunden var försatt i konkurs med motiveringen att bolaget inte bevakat sina fordringar. Eftersom detta faktum knappast ökar möjligheten att få betalat är bedömningen närmast obegriplig. Frågan är om kammarrätten menar att en kundförlust aldrig kan uppkomma om ett företag inte bevakar sina fordringar i en konkurs? Se även artikeln Är Svenska förvaltningsdomstolar rättssäkra del 2

Bevisbördan ligger på den skattskyldige att göra sannolikt att det har uppkommit en kundförlust. En kundförlust som berättigar till nedsättning av beskattningsunderlaget (och avdrag vid inkomstbeskattningen) brukar benämnas konstaterad kundförlust. Är förlusten endast befarad medges däremot inte nedsättning av beskattningsunderlaget eller avdrag vid inkomstbeskattningen. Det är svårt, närmast omöjligt, att göra en bedömning var gränsen går mellan befarad och konstaterad förlust. Begreppen konstaterad och befarad förlust ger enligt min mening inte heller någon vägledning utan är endast förvirrande. I grunden är det ju också en bevisfråga, det vill säga att göra sannolikt att betalning inte kommer att erhållas.

Det är med stort intresse jag läser Svenskt Näringslivs hemställan och förslaget att en bedömning om det föreligger en kundförlust ska göras mer rationellt. Förslaget innehåller också en möjlighet att göra en schablonmässig bedömning. Att schablonmässiga bedömningar underlättar för den skattskyldige och även minskar antalet skatteprocesser kan det inte vara någon tvekan om. Ett tydligt exempel är reglerna i 18 kap. 4 § inkomstskattelagen, IL, om omedelbart avdrag för inköp av inventarier av mindre värde. Innan nuvarande bestämmelser infördes skulle frågan om mindre värde bedömas utifrån storleken på företaget. Ett annat problem var att med mindre värde avsågs ett relativt lågt belopp. Det fanns därför anledning att pröva om omedelbart avdrag kunde medges enligt de svårtolkade reglerna om korttidsinventarier (treårsinventarier), till exempel vid inköp av datorer. Genom att lagstifta ett relativt högt belopp som mindre värde är denna problematik numera i det närmaste helt borta.

Svenskt Näringslivs förslag skulle enligt min uppfattning minska den administrativa bördan för alla företag. Förslaget innebär inte heller att staten går miste om några intäkter. Möjligen kan det undantagsfall leda till en senareläggning av inkomsterna. Denna marginella ränteförlust kommer sannolikt att uppvägas av färre skatteprocesser.

Vad innebär förslaget?

Förslaget innehåller två delar. För det första föreslås det att lagtexten ska ge vägledning om vilka omständigheter som bör beaktas vid en bedömning av om det föreligger en kundförlust. Bland annat ska en bedömning om den skattskyldige vidtagit de åtgärder som kan anses skäliga göras i förhållande till storleken på fordran. Desto större belopp desto större krav att kunna visa att tillräckliga åtgärder har vidtagits för att få betalt. Det är enligt min mening en fullt rimlig reglering. Vidare föreslås det att den skattskyldiges redovisning ska tillmätas särskild betydelse vid denna bedömning.

Den andra delen av förslaget möjliggör en schablonmässig bedömning när en kundförlust anses föreligga. Denna del av förslaget är särskilt intressant och har som jag ser det också störst betydelse när det gäller att uppnå en förenkling. Enligt förslaget ska en kundförlust anses föreligga om en fordring inte har betalats 60 dagar efter förfallodatum och fordringen dessutom inte överstiger två procent av prisbasbeloppet.

Jag anser att Svenskt Näringslivs förslag är riktigt bra. Jag tycker dock att fem procent av prisbasbeloppet, och inte två procent, bör ses som mindre värde enligt schablonregeln. Det grundar jag på att regeln knappast medför någon större ränteförlust för staten. Vidare saknas det anledning att skriva ner en fordran enbart av skatteskäl. Den eventuella räntevinst som företaget kan göra uppvägs inte på långa vägar den ökade administrativa kostnad som uppkommer, till exempel genom ytterligare bokföringsåtgärder. Att regeln skulle utnyttjas i någon större omfattning med enda syfte att uppnå en räntevinst ser jag därför som osannolik.

Jag anser också att motsvarande regler även bör gälla vid inkomstbeskattningen. De skäl som kan framföras för en lagändring när det gäller moms har även bäring vid inkomstbeskattningen. Samordnade regler mellan inkomstbeskattning och moms innebär också en förenkling. Att göra olika bedömningar vid inkomstbeskattningen och för moms kan till och med ses som ett problem. Reglerna om avdrag för representationskostnader vittnar om det.

Sammanfattningsvis är det ett utmärkt förslag som väsentligt kan bidra till minskad administrativ börda för företagen. Förslaget bör inte heller ha någon nämnvärd påverkan på statens intäkter. Eftersom samtliga partier i riksdagen gärna vill framhålla att de är för förenklingar borde det inte finnas något som hindrar att förslaget genomförs utan dröjsmål.