Innan jag refererar detta avgörande vill jag först redogöra för vilken lagstiftning som prövats samt vad som framförts i lagens förarbeten för denna fråga. Jag avslutar artikeln med några egna reflektioner.

Hur regleras självständighetskriteriet i inkomstskattelagen?

Avgränsningen i inkomstslaget näringsverksamhet mot andra inkomstslag, och då främst inkomstslaget tjänst, regleras i 13 kap. 1 § IL. Av bestämmelsen framgår att med näringsverksamhet avses förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Det sista kriteriet självständighetskriteriet avgör om inkomsten ska beskattas som ”företagsinkomst” i inkomstslaget näringsverksamhet eller som lön i inkomstslaget tjänst.

Den aktuella bestämmelsen ändrades 2008 då det infördes ett nytt andra stycke som reglerar när uppdragstagaren kan anses bedriva verksamheten självständigt. Syftet med lagändringen var att underlätta för personer att få F-skatt och därmed göra det lättare att starta en näringsverksamhet. Enligt bestämmelsens andra stycke ska det vid en bedömning om verksamheten bedrivs självständigt särskilt beaktas (1) vad som avtalats med arbetsgivaren, (2) i vilken omfattning uppdragstagaren är beroende av uppdragsgivaren och (3) i vilken omfattning uppdragstagaren är inordnad i dennes verksamhet.

Utifrån dessa tre kriterier ska det göras en helhetsbedömning i varje enskilt fall. I förarbetena har det utryckts vad som bör beaktas vid denna bedömning (prop. 2008/09:62).

När det gäller avtalsvillkoren kan en viktig omständighet vara hur ansvar och risk fördelas i avtalet. Det bör också vägas in vilken rätt uppdragstagaren har att parallellt anta andra uppdrag och dennes rätt att tacka nej till fler uppdrag från uppdragsgivaren. När det gäller bedömningen av det andra kriteriet, om uppdragstagaren är beroende av uppdragsgivaren, bör betydelse fästas vid uppdragstagarens avsikt med verksamheten. Omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen är om uppdragstagaren står under uppdragsgivarens arbetsledning och om uppdragstagaren har rätt att anlita medhjälpare. Uppdragstagarens möjlighet att anta andra uppdrag och att tacka nej till andra erbjudna uppdrag samt uppdragstagarens rätt att låta någon annan utföra arbetet bör också vägas in i bedömningen. Sist men inte minst torde antalet uppdragsgivare som uppdragstagaren har och om uppdraget är kort- eller långvarigt vara av stor betydelse när självständighetskriteriet bedöms, se RÅ 2001 ref. 25.

När det gäller det sista kriteriet, om uppdragstagaren är inordnad i uppdragsgivarens verksamhet, bör särskild vikt läggas vid om verksamheten utförs i uppdragsgivarens lokaler och med dennes verktyg. Vidare bör ansvarsfördelningen mellan parterna, om arbetsuppgifterna ingår i uppdragsgivarens ordinarie verksamhet och uppdragets varaktighet vägas in i bedömningen.  Det ekonomiska risktagandet har också lyfts fram i förarbetena och torde dessutom ses som en viktig omständighet (se nedan i skatterättsnämndens bedömning).

Vad är självständigt bedriven näringsverksamhet enligt SRN?

Skatterättsnämnden har prövat en fråga där en tidigare anställd genom ett eget aktiebolag avser att fakturera sin tidigare arbetsgivare. Frågan gällde om ersättningen ska anses utgöra lön för aktieägaren (den tidigare anställde personen), eller om ersättningen ska beskattas hos aktiebolaget som inkomst av näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § IL.

Enligt förutsättningarna i ärendet hade den anställde blivit erbjuden att genom ett eget bolag få bedriva en verksamhet med stöd av ett franchiseavtal som den tidigare arbetsgivaren ingått med ett tredje företag. Det egna bolaget skulle komma att betala den tidigare arbetsgivaren för administrativa tjänster. Enligt ett separat avtal skulle det egna bolaget dessutom hyra en del av den tidigare arbetsgivarens lokal. Frågan var alltså om dessa ersättningar kunde ses som lön eller om de skulle beskattas i det egna bolaget.

Skatterättsnämnden inleder med att påpeka att det enligt praxis är fullt möjligt att i bolagsform bedriva en verksamhet som i allt väsentligt bygger på ägarens personliga arbetsinsatser. Men man påpekar också att det under vissa förutsättningar kan bli aktuellt att bortse från bolaget och i stället anse att ersättningen för utförda tjänster ska beskattas hos den som har utfört tjänsterna (som lön). Enligt skatterättsnämnden ska det göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter och det lämnas också exempel på vad som bör beaktats.

Enligt Skatterättsnämnden fanns det omständigheter som talade såväl mot som för att det bedrevs självständig näringsverksamhet i det egna bolaget. Nämnden menade dock att övervägande skäl talade för att det egna företaget faktiskt bedrev självständig verksamhet. Grunden för detta är, som jag uppfattar det, att det egna bolaget inte skulle utföra några uppdrag åt den tidigare arbetsgivaren, utan endast åt externa kunder. Ersättningen till den förra arbetsgivaren var ju för administrativa tjänster och hyra av lokal. Det uttrycks också i beslutet att personen tar en tydlig ekonomisk risk genom att bedriva verksamhet i eget bolag.

Förhandsbeskedet kommer sannolikt inte att överklagas. Den sökande kan inte överklaga eftersom beslutet inte gick denne emot. Skatteverket kommer troligen inte att överklaga eftersom beslutet överensstämmer med deras bedömning i frågan.

Vilka slutsatser kan man dra av avgörandet?

Enligt min mening går det inte att dra några långtgående slutsatser av skatterättsnämndens avgörande, som är både rimligt och logiskt. Det är också välgrundat utifrån praxis och förarbeten. Därför finns det inget anmärkningsvärt eller uppseendeväckande att uppmärksamma. Min bedömning är att Skatteverkets officiella tolkning och uppfattning i denna fråga är både rationell och logisk sett utifrån lagens syfte. Det avspeglar sig ju också tydligt i den uppfattning som Skatteverket framförde i det här aktuella avgörandet. Mot denna bakgrund finns det hopp att syftet med lagändringen 2008 faktiskt kan ha lett till ett bättre företagsklimat.