I början av december förra året såg jag Pär Johansson föreläsa för första gången. Vid ett heldagsarrangemang i Stockholm var han en av flera namnkunniga föreläsare, bland annat superentreprenören Richard Branson från England. På ett kärleksfullt och humoristiskt sätt beskrev han företeelsen Glada Hudik-teatern och sin relation med skådespelarna, hur mycket teatern betytt för dessa utvecklingsstörda människor som sällan blivit tagna på allvar. Den enda som denna dag fick publiken att resa sig i slutet av sitt anförande var – Pär Johansson. Jag har sällan hört en så lång applåd, det är bara riktigt stora artister som kan mäta sig där.

Vad är det som gör dig så populär?
– Jag tror det beror på att jag lyckas beröra med mina historier och att människor dras med av berättelsen. Jag beskriver inte bara något rent teoretiskt utan jag försöker förmedla en känsla. Jag värnar alltid om de svaga och jag vill med mina föreläsningar visa att alla måste bidra och att alla behövs. Vi är allt för itutade att alla ska vara lika, vi har en grymt stark jantelag i det här landet och det vill jag ändra på. Det är olikheterna som gör samhället intressant.

Sannsagan om den outtröttlige assistenten Pär, som tyckte att de utvecklingsstörda skulle få göra något mer meningsfullt än att klyva och förpacka ved, började med drömmar om en fotbollskarriär på toppnivå.

– Jag var väl en rätt hyfsad fotbollsspelare och gick på fotbollsgymnasiet i Sundsvall. Min bästa vän Tomas Brolin gick det ju ganska bra för, fast jag måste nog erkänna att han var lite bättre än mig. Jag blev inte värvad till någon storklubb så i stället för att spela fotboll på heltid hade jag några ströjobb mellan perioder av arbetslöshet. När jag var 22 år, 1992, fick jag en så kallad ALU-tjänst hos kommunen. Det är sådana jobb man ger till dem som är omöjliga. Min tjänst gick ut på att assistera utvecklingsstörda i deras dagliga arbete. Jag var livrädd. Jag trodde de skulle vara aggressiva och dregla, att de skulle ge sig på mig. Redan första dagen fick jag äta upp mina fördomar.

– Jag tyckte inte alls om mitt jobb men jag älskade människorna. Jag började förstå att de skulle kunna göra så mycket mer, att de också hade behov av att bli uppmärksammade. I fyra år jobbade vi tillsammans på vedbacken innan jag vågade ta tag i en annan dröm jag hade, att spela teater. Initialt var det ett själviskt projekt, jag ville spela teater. Men jag hade också upptäckt att det fanns talanger bland de utvecklingsstörda och förstod någonstans att de här människorna skulle växa som individer med teatern, på ett sätt som de aldrig skulle göra om de fortsatte klyva ved. Problemet var bara att ingen trodde på idén. Att låta de utvecklingsstörda spela teater, och inför publik, skulle aldrig fungera. Min arbetsgivare såg mig då mest som ung och naiv.

Pär var den enda som trodde på projektet och drog igång Glada Hudik-teatern 1996. Tack vare sin envishet och sin drivkraft började han öva in en teaterpjäs, trots att han inte fick någon ekonomisk uppbackning av kommunen. Han var också den enda som såg en potential i varje skådespelare.

– De första 10 åren fick jag dra in min egen lön via sponsorintäkter, berättar han. Det har också varit en utmaning att få andra att se dessa människor som talanger och inte belastningar. Man får inte fokusera på det de inte kan utan försöka se vad de faktiskt kan åstadkomma.
I Sverige gör vi mest riskanalyser av alla länder i hela världen. Skulle jag gjort en riskanalys innan jag startade teatern skulle vi inte vara igång än.

Att Glada Hudik-teatern skulle bli ett sådant fenomen som den faktiskt är i dag var inget Pär ens kunde drömma om. Långfilmer, TV-program och rikstäckande turnéer med utsålda hus.

– En del av framgången beror nog på att jag inte fattade vad jag gav mig in på, säger Pär och ser lite lätt fundersam ut. Vi är många som jobbat hårt. Om jag summerar hela resan så är den rätt fantastisk. Teatern har blivit en mötesplats där rädslor och fördomar gått över till förståelse och vänskap. Men jag vill också lyfta att jag inte gjort det här helt ensam, det är ett lagarbete med flera personer som har passion för det här. Jag är definitivt ingen messias, jag har många fel och brister, kan vara riktigt jobbig. Jag ställer höga krav på mig själv och även på mina medarbetare. Jag är aldrig nöjd, vilket inte är någon bra egenskap. Men den egenskapen driver också framåt. Jag ger aldrig upp, ju hårdare motstånd jag får desto mer kämpar jag.

För några år sedan fick Pär stor uppmärksamhet på ett sätt han inte riktigt räknat med. Hösten 2011 hängdes han ut i TV-programmet Uppdrag granskning och anklagades för att ekonomiskt förfördela skådespelarna, eftersom han själv drog in miljonbelopp på sina föreläsningar medan de utvecklingsstörda fick ett lågt gage.

– Det här var den värsta tiden i mitt liv, berättar han. Jag trodde i min enfald att programmet skulle granska teatern men det visade sig att det var jag personligen som sattes under lupp. Jag utmålades som girig, en ond människa som bara utnyttjade de svaga för egen vinning. Visst, mitt bolag omsätter flera miljoner tack vare att folk vill betala för mina föreläsningar men mina framträdanden genererar också större intresse för teatern och fler sålda biljetter. Det TV-teamet inte tog någon hänsyn till är de lagar som gäller. Glada Hudik-teatern är en daglig verksamhet för utvecklingsstörda och funktionsnedsatta. De här människorna får en ersättning från kommunen och skulle de tjäna för mycket på teatern så blir de av med sin
pension. Dessutom skulle de räknas som arbetsföra och i praktiken stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vill inte medverka till att en person blir av med sin pension. Hur skulle de då klara sig när de inte spelar teater? Vi har inte föreställningar jämt, det tar ungefär två år att repetera in en ny pjäs.

– Men jag har ett bra tips till alla som blir utsatta för en sådan här granskning, säger Pär och ler finurligt. Stå aldrig still, rör dig hela tiden. Då kan de nämligen inte klippa ihop programmet så lätt.

Något annat som Glada Hudik-teatern bidragit till är projektet Vi kan mer i samarbete med ICA. När ICAs dåvarande koncernchef Kenneth Bengtsson såg föreställningen om Elvis blev han både glad och berörd. Han funderade på hur det såg ut i ICAs organisation, om de gjort det möjligt för personer med funktionsnedsättningar att jobba där.

– Vi skapade ICA-Jerry och grundtanken var att folk skulle få upp ögonen för att personer med utvecklingsstörning faktiskt kan så mycket mer än de normalt får visa. Idag har ICAs butiker runt om i landet ungefär 1 600 anställda med funktionsnedsättning.

^{Per Johansson Foto: Per Trané}

Framgången med Glada Hudik-teatern har lett till att fler kommuner satsat på liknande projekt. Flera städer har ”sitt svar på Glada Hudik-teatern”, något som gör Pär Johansson både stolt och glad.

– Vårt mål är att tända elden, få andra intresserade. Vi är väldigt transparenta och vill att så många som möjligt ska kunna ta del av det vi gör. Tack vare teatern har de här människorna blivit någon, att få applåder är det häftigaste som finns. När vi är på turné står andra utvecklingsstörda och väntar på våra stjärnor, de har blivit förebilder.

– Vi har en supporterklubb som ordnar läger för utvecklingsstörda, fortsätter Pär. I april åker vi med 180 personer till Portugal. Där ska vi jobba med teater, musik och dans, men också med motion och hälsa. Vi försöker se på hela människan.

Pär Johansson är så klart en viktig person för Glada Hudikteatern. Han skriver manus till föreställningarna, producerar och hjälper skådespelarna på scenen. Vad tycker han då har varit svårast med att driva det här projektet?

– Det är att försöka ändra samhällets syn på utvecklingsstörda. Det tar otroligt lång tid, men det är också något jag har respekt för. Det måste få ta tid. Vi försöker jobba med mångfald generellt, inte bara utvecklingsstörda. Det är män och kvinnor, gamla och unga, folk från olika länder och kulturer. Många pratar vikten av mångfald idag men få gör något rent praktiskt. När vi är på scenen är vi människor tillsammans, det är det som det här går ut på.