Bakgrund

Den fråga som kammarrätten skulle pröva var om ett företag hade använt sig av osanna fakturor. Kammarrätten beslutade, med stöd av rättens ordförande och den person som var ifrågasatt för jäv, att fastställa Skatteverkets beslut. En domare var emellertid skiljaktig. Med hänvisning till Högsta förvaltningsdomstolens praxis ansåg den skiljaktiga domaren att det inte fanns någon övertygande bevisning att företaget använt falska fakturor. Förutsättningarna ansågs vara i allt väsentligt samma som i ett annat mål om osanna fakturor som prövats i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2019 ref. 6). Den bevisproblematik som uppkommer vid mål om osanna fakturor är att det kan vara svårt att avgöra om det förekommit falska fakturor eller om det i stället är säljaren av tjänsterna som valt att inte redovisa intäkterna. Av naturliga skäl krävs det därför stark bevisning så att inte fel person beskattas.

Den skattskyldige överklagade kammarrättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen och framförde samtidigt jäv mot den domare som fått anställning på Skatteverket. Presidenten i kammarrätten ansåg emellertid att det inte förelåg jäv. Motsvarande uppfattning framfördes av Skatteverket. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg däremot att det förelåg jäv och återförvisade målet för ny handläggning.

Förtroendet för domstolen skadat

Det är svårt att förstå att det inte för alla inblandade framstod som självklart att det var olämpligt att låta en person som fått en hög anställning på Skatteverkets rättsavdelning att delta i det slutliga avgörandet i ett mål där Skatteverket var en av de tvistande parterna. Syftet med bestämmelserna om jäv är att säkerställa allmänhetens förtroende för domstolarna. Därmed är det också ointressant om det faktiskt förelegat jäv. Det vill säga det spelar ingen roll om det i subjektiv mening förelegat opartiskhet. Avgörande är i stället hur allmänheten i objektiv mening uppfattar situationen. Att en domare som fått anställning hos Skatteverket ska tillåtas dömas i ett mål där Skatteverket är motpart kan dock inte upplevas på annat sätt än stötande. Inte minst mot bakgrund av att det under senare tid framförts omfattande kritik mot att förvaltnings- och kammarrätten inte alltid agerar opartiskt utan godtar Skatteverkets beslut utan närmare granskning och kritik.

Det som är särskilt graverande i detta fall är att målet var av stor principiell betydelse för Skatteverket. Att målet var både betydelsefullt och känsligt beror på att Skatteverket, men också underätten, tidigare utsatts för kritik för sitt sätt att hantera bevisningen av osanna fakturor. Frågan var till och med så känslig att en medarbetare på Skatteverket med en artikel gett sig in i debatten (vilket är högst ovanligt). I artikeln ifrågasätter handläggaren ett justitieråd som tidigare kritiserat underinstanserna för att inte följa Högsta förvaltningsdomstolens praxis avseende osanna fakturor. Mot denna bakgrund är det naturligt att ställa sig frågan hur sannolikt det var att den jävsanklagade domaren skulle döma till Skatteverkets nackdel? Det är svårt att tänka sig en värre situation än att påbörja en anställning efter att ha motarbetat sina nya kollegier i en så känslig fråga.

Med tanke på den kritik som framförts mot förvaltningsdomstolen är det förvånande att kammarrättens president försvarade jävsbedömningen inför en prövning i Högsta förvaltningsdomstolen. Jag är också förvånad över att Skatteverket ansåg att det inte förelåg en jävssituation. Sannolikt hade Skatteverket inte accepterat en person som domare i ett skattemål om denne hade fått anställning på en privat byrå som företrädde den skattskyldige. Förhoppningsvis avspeglar bedömningen inte Skatteverkets officiella uppfattning.

Dags att ta förtroendekrisen på allvar

Det verkar som att förvaltnings- och kammarrätten inte har tagit kritiken och förtroendekrisen på alvar. Problemet sitter kanske för djupt rotat i väggarna för att de själva ska kunna lösa problemet. Om inte annat för den majoritet av domare som håller rättssäkerhetens fana högt, och som oförskylt drabbas av kritiken, finns det anledning att någon agerar. Det gäller naturligtvis inte bara hur frågan om jäv ska hanteras.

Till exempel är det viktigt att lagstiftaren klargör att den enskildes argument måste bemötas. Det är emot all moral och etik, samt ur ett rättssäkerhetsperspektiv helt förkastligt, att bemöta den enskildes argumentation med total tystnad. Bemöts inte den enskildes argument är denne helt rättslös. Vill domstolen fatta ologiska och irrationella beslut, eller beslut som saknar stöd i lag eller förarbeten, är det rimligt att det sker öppet. Bemöts inte den enskildes argument kan den enskilde dessutom behöva gissa på vilka grunder domstolen fattat sitt beslut.

Det är inte heller rimligt att skatt ska kunna tas ut utan att den enskilde har haft möjlighet att bemöta de grunder som domstolsbeslutet vilar på. Det är nämligen inte helt ovanligt att den enskilde möts av helt nya och tidigare inte framförda argument för beskattning i varje instans (det enda man varit överens om är att den enskilde ska beskattas). Frågan är om ett sådant förfarande är förenligt med artikel 6.1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den enskilde måste rimligen medges möjlighet att försvara sig mot de grunder som domstolen avser att fatta sitt beslut.

Slutligen måste prövningen av skatte­tillägg säkerställas. Skattetillägg är en anklagelse om brott i europakonventionens mening och därför är det särskilt allvarligt när rätts­säkerheten inte upprätthålls.