Sedan utbrottet av corona har det blivit allt vanligare att anställda utför sitt arbete i hemmet i stället för i arbetsgivarens lokaler. Det finns anledning att tro att det kommer att ske i stor omfattning även i framtiden. Mot denna bakgrund är det viktigt att få klarhet i vad som gäller om arbetsgivaren köper in kontorsmöbler, eller annat kontorsmaterial, som placeras i den anställdes hem.

Ett bolag har begärt ett förhandsbesked i Skatterättsnämnden och efterfrågat svar på vad som gäller för avdragsrätten för moms om kontorsanställda för bolagets räkning köper in skrivbord och skrivbordslampa som ska användas för arbete i hemmet. Enligt förutsättningarna för förhandsbeskedet är det den anställde som faktureras för inköpen och är betalningsskyldiga gentemot leverantören.

Enligt skatterättsnämndens bedömning föreligger det i det aktuella fallet inte avdragsrätt för moms (beslut 2021-07-08, 2-21/I). En av ledamöterna framförde avvikande mening och menade att det förelåg avdragsrätt. Det finns anledning att tro att beslutet kommer att överklagas och därför kommer att prövas i Högsta förvaltningsdomstolen.

Inledningsvis är det viktigt att poängtera att beslutet inte motiverades med att kontorsmöblerna bedömdes vara för privat bruk. Det vill säga beslutet grundande sig inte på att det inte ansågs vara förvärv i verksamheten enligt 8 kap. 3 § IL. Beslutet grundande sig i stället på att det, enligt gällande förutsättningar, var de anställda och inte Bolaget som förvärvade tillgångarna.

Enligt förutsättningarna för förhandsbeskedet skulle fakturan inte ställas ut på bolaget utan på de anställda. Dessutom var det de anställda som skulle vara betalningsskyldiga gentemot leverantören. Av denna anledning ansågs det inte vara ett utlägg för arbetsgivarens räkning. I princip ansågs alltså de anställda ha köpt möblerna för därefter ha sålt dem vidare till bolaget. Och eftersom de anställda inte var skattskyldiga för moms fanns det ingen avdragsrätt för bolaget.

Det är en viktig fråga som prövats och det ska bli intressant att följa, den högst sannolika, fortsättningen. Min egen reflektion är att neutralitetsprincipen (avdragsrätten) är en viktig och grundläggande princip i momsbeskattningen. Frågan är därför om formella skäl, som vem som är fakturamottagare eller betalningsansvarig, kan göra att neutralitetsprincipen kan frångås. Eller är det möjligen så att den faktiska avsikten, att det är bolaget som i slutändan ska bli ägare, anses överordnad de formella kraven?

Vem som är den verkliga förvärvaren bör alltså prövas utifrån en helhetsbedömning av flera omständigheter.  Vem som är betalningsansvarig torde dock vara en mycket viktig omständighet vid denna bedömning. Den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen sannolikt kommer att ställas inför är därför om det finns andra omständigheter som kan väga lika tungt eller möjligen tyngre. Kan till exempel ett avtal som anger att den anställde agerar för arbetsgivarens räkning vara en omständighet som kan väga tyngre än vem som är betalningsansvarig gentemot leverantören?

Förhoppningsvis kommer pandemin att klinga av och förenkla den administrativa hanteringen av inköp. Därmed kan det också bli lättare att ingå avtal med de anställda där arbetsgivaren, i stället för arbetstagaren, blir betalningsskyldig för inköpen. Det skulle i så fall lösa problemet om Högsta förvaltningsdomstolen skulle fastställa förhandsbeskedet.

En viktig fråga som kvarstår, och som dessutom är lika intressant vid inkomstbeskattningen, är om och i vad mån arbetsgivarens köp av kontorsmöbler till hemmet kan utgöra en privat levnadskostnad. Det är tyvärr en fråga som det inte kommer att kunna ges ett klart svar på. Det beror på att det är en ren bevisfråga som måste prövas i varje enskilt fall. Dock skulle det vara förträffligt om viss vägledning skulle kunna ges av Högsta förvaltningsdomstolen vad som bör gälla just för hemmakontor. Enligt min mening vore det märkligt om arbetsgivaren inte skulle kunna stå för kostnaden för kontorsmöbler som placerats i hemmet om det kan visas att den anställde arbetar viss tid hemma. Särskilt mot bakgrund av att arbetsgivarens ansvarar för den anställdes arbetsplats även om arbetet sker i den anställdes hem.